Anvisningar till offrets närstående
Hurudana psykiska och sociala följder kan brottet orsaka offret?
Ett brott kommer i allmänhet alltid som en överraskning och man kan aldrig på förhand förbereda sig på konsekvenserna. Utöver fysiska och ekonomiska konsekvenser upplever ett våldsoffer ofta även psykiska och sociala konsekvenser – särskilt när det är frågan om våldsbrott.
Det är normalt att reagera på en onormal situation. Människans egen historia, livssituation, resurser och sätt att hantera det som har skett inverkar på hur han eller hon reagerar. Även tanken på vad som skulle ha kunnat hända väcker starka känslor. För några människor orsakar en brottsupplevelse lite förtret, för andra är det en mycket chockerande upplevelse som leder till en traumatisk kris.
Det är vanligt att man känner otrygghet, rädsla och ångest. Man råkar överraskande i en situation man inte trodde att man själv skulle råka ut för. En brottsupplevelse kan kännas overklig och mardrömslik. Ångest tar oskäligt mycket utrymme i sinnet och orsakar smärta och en känsla av att man är värdelös. Skuldkänslor och skam snos om varandra.
Det är mycket vanligt att offret känner sig skyldig till det som har hänt och upplever att han eller hon själv har orsakat brottet eller gjort det möjligt. Vanliga tankar kan vara: ”Om jag inte hade irriterat honom/henne…”, ”Om jag inte skulle ha gått dit…”. Skamkänslorna kan hindra offret från att berätta om sin situation. Det är svårt att själv hantera känslan av skam. Även om förnuftet säger att man inte själv är skyldig till det som har hänt lindras ändå inte känslan av skam. Skuldkänslorna hör ofta också samman med att man misstänker att omgivningen skuldbelägger. I en känslig situation kan man till exempel uppleva de frågor som polisen eller andra hjälpare ställer som skuldbeläggande. För att skydda sig mot sådana känslor kan det hända att offret använder sig av försvarsmekanismer. Ett exempel på hur psyket försöker lindra smärtan är att förneka att händelsen har hänt.
Offret kan också känna rädsla för gärningsmannen. Rädslan kan höra samman med att brottet kan upprepas eller med tanken på hämnd. Det kan kännas övermäktigt att träffa gärningsmannen. Trots rädslan måste offret vanligtvis möta gärningsmannen, senast vid rättegången.
Brottsoffret kan även uppleva depression, ätstörningar eller agera självdestruktivt. Tankar på och försök till självmord är möjliga, liksom även missbruk av berusningsmedel och/eller läkemedel. Tanken på att smärtan kommer att lindras i framtiden känns inte alltid som en tröst, eftersom en människa som har upplevt något traumatiskt inte alltid klarar av att skapa en bild av sin egen framtid. Offret kan känna sig kraftlös och utanför och då orkar han eller hon inte visa något intresse för normala diskussioner om vardagliga saker. Hatkänslan, aggressioner, depression och ångest kan variera och bitterhet eller en vilja att hämnas kan ”förgifta sinnet”.
På grund av den traumatiska upplevelsen kan offrets förmåga att tänka och handla förnuftigt försvagas och då blir det svårare att förstå den information som ges. Offret kan glömma instruktionerna eller komma ihåg dem fel. Beteendet är inte alltid heller till offrets fördel. Till exempel ett offer för sexuellt våld kanske duschar omedelbart även om hon eller han har hört att man ska undvika att tvätta sig före läkarundersökningen.
Även de minnesbilder som hör samman med brottet kan vara luddiga eller offret minns knappt något av hela händelsen. En chockerande händelse kan leda till att funktionsförmågan helt eller delvis förlamas. Koncentrationsförmågan och intresset för alldeles vanliga och vardagliga uppgifter kan försvagas, för att inte tala om krävande studie- eller arbetsuppgifter.
Hur kan du hjälpa en närstående som har blivit offer för ett brott?
- Om du misstänker att din närstående har blivit offer för ett brott kan du finkänsligt fråga om allt är ok? Du kan också berätta dina iakttagelser om hans eller hennes beteende.
- Om din närstående berättar om sin brottsupplevelse ska du ge honom eller henne uppmuntrade respons för att han eller hon har vågat prata om saken.
- Ifall det är frågan om våld i en nära relation ska du berätta för honom eller henne om möjligheten att ansöka om besöksförbud och ni kan tillsammans göra upp en säkerhetsplan.
- Låt dig inte missleda av offrets normala beteende som till och med kan verka effektivt. Det är vanligt att händelsen under de första dagarna efter brottet knappt känns alls. Chock skyddar människans psyke mot tunga och svåra känslor. Offret börjar vanligtvis reagera på händelsen inom några dagar, senast inom några veckor.
- Förvänta dig inte en viss typ av reaktioner. Människor reagerar på många olika sätt.
- Var närvarande och var beredd att hjälpa och vägled vid behov offret till yrkeskunnig hjälp.
- Berätta för offret att det är frågan om ett brott och att det är i hans eller hennes eget intresse att göra en brottsanmälan. Ju snabbare polisen får kännedom om brottet, desto enklare är det att utreda brottet och garantera offrets säkerhet i framtiden.
- Om offret inte vill göra en brottsanmälan ska du ändå motivera honom eller henne att söka krishjälp eller till andra brottsoffertjänster. Efter att offret har kommit över den första chocken kan han eller hon även motiveras till att göra en brottsanmälan.
- Ge offret en möjlighet att berätta om sina upplevelser och tro på hans eller hennes berättelse. Den första kontakten har en stor betydelse för hur offret i fortsättningen förhåller sig till det som har skett och hur han eller hon pratar om det.
- Om offret inte vill prata – tvinga inte honom eller henne. Berätta att du finns där när han eller hon är redo att prata.
- Skuldbelägg inte offret eller förringa upplevelsen. Om han eller hon moraliseras eller kritiseras kan han eller hon sluta sig helt och vägra ta emot någon som helst hjälp.
- Du kan ändå diskutera hans eller hennes val och se till att offret känner till de olika aspekterna. Diskussionens förtroendefulla och värdesättande ton är avgörande.
- Betona att gärningsmannen är ansvarig för brottet – inte offret.
- Gå även med på att tala om rädslor. Att förneka eller förringa rädsla är detsamma som att säga att inget har skett och detta är kränkande mot offret. Rädsla kan inte bortförklaras med logik. Det är viktigt att berätta om realiteter, men att till exempel generalisera att hämnd av en gärningsman är sällsynt tröstar inte offret – det är ju också sällsynt att man blir offer för ett brott. Att prata om rädsla lindrar ångesten och göra att man kan hantera den.
- Kom ihåg att böcker, friluftsliv, motion och musik eller andra fritidsintressen kan göra livet lättare.
- Ge offret skriftlig information om var man kan söka hjälp och erbjud konkret hjälp för att hitta dem. I en dylik situation kan offrets koncentrationsförmåga och minne vara försvagade.
- Inse att tröskeln för att ta emot hjälp kan vara hög. Ge inte upp fastän offret inte genast vill ta emot hjälp.
- Döm inte offret för de val han eller hon har gjort i livet, även om du anser att de inte alltid har varit i hans eller hennes intresse. Till exempel någon som i ett parförhållande har blivit offer för våld lämnar inte alltid sin våldsamma partner. Försök förstå och godkänna att offret fattar beslut på bästa möjliga sätt ur sitt eget perspektiv.
- Försök ha tålamod. Ibland vill offret gång på gång prata om det som har skett. Du kanske upplever det som förbryllande eller till och med som långtradigt – ”vi har ju redan pratat om det här”. Att prata om det som har skett gör det enklare att analysera och överleva.
- Skynda inte på återhämtningen. Låt offret återhämta sig i egen takt. Tiden som krävs för återhämtning är olika för olika personer.
- Var den som erbjuder ett varmhjärtat stöd utan påtryckning. Försök dämpa en eventuell nyfikenhet och bli inte överbeskyddande. Fråga rakt ut vilket stöd offret vill ha av dig.
- Lämna inte offret ensamt. Finns vid hans eller hennes sida, även om det ibland skulle kännas enklare att ta avstånd.
- Begränsa vid behov ditt eget deltagande. Dela på bördan av den som stöttar med övriga närstående.
- Vardagliga rutiner och stöd i dessa är också viktiga metoder att hjälpa. Det är vanligt att offret inte klarar av att sköta vardagliga saker.
- Kom ihåg att ett brottsoffer också är en helt vanlig människa, en förälder, vän ett syskon, en arbets- eller studiekamrat eller motsvarande. Han eller hon vill kanske inte hela tiden bli bemött som ett brottsoffer. Behandla honom eller henne helt normalt i vardagssituationer.
- Gör saker tillsammans som känns bra. Det är viktigt att ni också har annat att göra och tänka på.
- Känn även igen dina egna gränser och sköt om att du själv orkar. En chockerande händelse berör även de närstående och reaktionerna kan ofta vara de samma som offrets.
- Kom ihåg att de närstående ofta känner sig skyldiga till att de inte har kunnat förhindra det som skett och att de känner sig hjälplösa och inte vet hur de ska hjälpa eller känner vrede över varför detta skedde. Det här är helt normala känslor. Att dela med sig av känslorna till andra närstående eller en utomstående kan göra att man mår bättre.
- Även närstående kan få stöd och rådgivning och vid behov en egen stödperson via Brottsofferjouren. Man kan be om en stödperson vid ett av Brottsofferjourens serviceställen eller genom att fylla i en kontaktbegäran på vår webbplats.