Vad är brottsofferdirektivet?

Syftet med direktivet 2012/29/EU (”offerdirektivet”) är att säkerställa att brottsoffer får lämplig information, lämpligt stöd och skydd och kan medverka i straffrättsliga förfaranden. Offerdirektivet består av 32 artiklar fördelade på sex kapitel som är bindande för EU:s medlemsländer.

I Finland har verkställandet av direktivet i enlighet med förslagen medfört förändringar i lagstiftningen, men påverkar märkbart offrets ställning även på andra sätt. Merparten av lagförändringen trädde i kraft den 1 mars 2016.

Direktiven är en form av lagstiftningen inom EU. I allmänhet kräver ett nationellt verkställande en omarbetning av lagstiftningen så att laginnehållet överensstämmer med direktivets innehåll. Dessutom kan ett verkställande att andra åtgärder i anknytning till direktivet vidtas. Europeiska kommissionen följer upp direktivens verkställande i medlemsländerna.

Offerdirektivets verkställande i Finland

Förslag gällande verkställandet förbereddes i Finland av två olika organ under åren 2013–2015: 1) En av justitieministeriet tillsatt arbetsgrupp med fokus på lagstiftningsändringar och 2) en av tre ministerier (JM, SHM, IM) gemensamt tillsatt bredbasig offerpolitisk delegation.

Lagarbetsgruppens förslag och för detta givna utlåtanden utgjorde grunden för den proposition som regeringen lade fram för riksdagen den 15 oktober 2015 ”som lag för ändring av förundersökningslagen och som några lagar i anknytning till detta” (HE 66/2015 vp ). Man gjorde sammanlagt tio ändringar i olika lagar som rör offrets rätt till information, översättning av handlingar och skydd. De föreslagna lagarna trädde i kraft den 1 mars 2016. Redan innan dess hade man genomförts ändringar i rättegångsbalken för att uppfylla direktivets krav.

 Den offerpolitiska delegationen förberedde för sin del verkställandet av offerdirektivet för de åtgärdernas del som inte anknyter till lagstiftningen. I delegationens slutrapport ”Lainsäädännöstä hyviin käytäntöihin – esitys uhrin aseman kehittämiseksi ” finns två typer av förslag:

• Delegationen lade fram förslag på hur man skulle kunna främja att direktivets mål uppnås även på andra sätt än endast genom lagstiftning. I detta sammanhang föreslog delegationen att man utser arbetsgrupper för att utveckla olika former av god praxis (till exempel tillvägagångssätt) för att förbättra offrets ställning.
• Delegationen lade även fram ett förslag om hur de skyldigheter i direktivet som rör stödtjänster till offren skulle kunna verkställas. Delegationen fastställde de miniminormer som direktivet kräver av stödtjänsterna och behandlade ordnandet, finansieringen och produktionen av dessa tjänster.

De viktigaste lagändringarna

Skyldighet att informera om offrets rättigheter

Den nya 18 § i 4 kap i förundersökningslagen förpliktigar förundersökningsmyndigheten att underrätta målsäganden om hans eller hennes rätt till stödtjänster, rådgivning, tolkning och översättning, ersättningar, skydd, kostnadsersättningar samt information om handläggning av ärendet vid ett straffrättsligt förfarande. I 18 § finns nio punkter, varav ”Förundersökningsmyndigheten ska utan ogrundat dröjsmål, i den omfattning det är behövligt i synnerhet med beaktande av omständigheter som hänför sig till målsägandens person och brottets natur”.

Personlig bedömning

Den nya 9 § i 11 kap i förundersökningslagen förpliktigar förundersökningsmyndigheten att göra en personlig bedömning av målsäganden för att utreda om han eller hon behöver särskilt skydd vid handläggning av målet vid förundersökning och rättegång. Bedömningen görs i samarbete med offret och man beaktar offrets personliga egenskaper, omständigheter och brottets natur.

Vid en förundersökning rör dessa särskilda skyddsåtgärder förhörslokaler och förhörare, till exempel dennes kön. Vid en rättegång avser åtgärderna bland annat att offret hörs bakom ett insynsskydd, via en videoanslutning eller genom att avlägsna den åtalade eller allmänheten. Hörandet av offret kan i vissa fall spelas in på video och inspelningen kan användas som bevis vid en rättegång.

Polisen har tillgång till en separat blankett för den personliga bedömningen. Dessutom har polisen tillgång till ”Handbok för bedömning av brottsoffrets behov av skydd”, som innehåller instruktioner för upprättandet av en personlig bedömning samt vägledande av offret till stödtjänster.

Vägledande till stödtjänster

I 10 § i 4 kap i förundersökningslagen tillfogades målsägandens särskilda behov av skydd och hans eller hennes personliga omständigheter som grunder med stöd av vilka förundersökningsmyndigheten måste erbjuda målsäganden att förmedla hans eller hennes kontaktuppgifter till en organisation som tillhandahåller stödtjänster. Tidigare utgjorde endast brottets natur en grund till detta.  På så sätt stärktes även polisens skyldighet att vägleda brottsoffer till stödtjänster till följd av direktivet.

Dessutom ändrades lagstiftningen så, att myndigheterna ska informera offret, i de fall han eller hon själv har begärt det, när en häktad person släpps fri eller avlägsnas i de fall det är frågan om särskilda i lag angivna brott mot liv, hälsa, frihet eller fred eller om sexualbrott.

 Till följd av direktivet fick brottsoffren även större rättigheter till översättning av handlingar.

 Under ledning av justitieministeriet har en broschyr utarbetats Information om brottsoffrets rättigheter (suomeksi |på svenska), där man har tagit hänsyn till de förbättringar av offrets ställning som direktivet medför.’

Koonti direktiivin tuomista lakimuutoksista | Lagändringar för genomförandet av brottsofferdirektivet