“Jag skulle inte ha velat genomleva de stunderna längre” – en utdragen rättsprocess försvårar återhämtningen hos offer för våld i nära relationer

Våld i nära relationer är en chockerande upplevelse för offren då en nära person bryter förtroendet. Brottsanmälan i sig är redan en seger men efter den har offret en lång väg kvar innan rättvisa kan skipas.

Riikka (namnet ändrat) var i ett kortare våldsamt parförhållande under vilket hennes partner utsatte henne för fysiskt, psykiskt och ekonomiskt våld. Våldtäkter var till exempel vanliga i förhållandet. Riikka gjorde till slut en brottsanmälan med hjälp av en advokat.

– Jag ville skipa rättvisa och visa att det som jag utsatts för är fel, säger Riikka.

En frivillig stödperson från Brottsofferjouren (RIKU) var med som stöd för Riikka från början av rättsprocessen. Med stödpersonen kan du föra konfidentiella diskussioner om känslor som rättsprocessen väcker. Dessutom ger stödpersonen råd i alla slags frågor om brottmålet, såsom till exempel hur man skaffar ett rättsbiträde.

– Stödpersonen var till stor hjälp. Jag fick alltid ringa eller så ringde stödpersonen mig.

Stödpersonen gav även råd och vägledde Riikka till exempel under besöken på polisinrättningen och i tingsrätten.

Enligt Riikka var det många saker som inte gick bra under rättsprocessen. Några positiva erfarenheter hade hon dock. Brottsutredaren byttes på hennes begäran till en kvinnlig utredare och på Riikkas begäran ordnades en skärm till rättegången som insynsskydd mellan offret och den anklagade. Riikka berättar att dessa saker underlättade hennes tillvaro under den tunga rättsprocessen.

Länge var rädsla och nervositet de främsta känslorna.

– Jag var rädd för hur motparten skulle reagera då han fick veta [om brottsanmälan]. Sedan var jag rädd för att gå till polisen, prata om och minnas allt som skett. Jag var rädd för hur det skulle påverka min återhämtning.

Väntan och ovisshet

Under rättsprocessen levde Riikka ofta i ovisshet. Enligt henne gick det över ett år från att brottsanmälan gjordes utan att myndigheterna var i kontakt om fallet och dess framskridande. Hon var även tvungen att vänta länge på behandlingen i tingsrätten.  Minsta lilla information underlättade dock Riikkas tillvaro.

– Även om datumen låg långt i framtiden så underlättade det att veta om dem. Men tiden där emellan… Tiden bara gick och gick utan att jag hörde något.

En faktor som ökade ovissheten var att Riikka inte visste när den brottsmisstänkte skulle förhöras. Avsikten var att kvinnan ska meddelas då motparten får veta om brottsanmälan. Slutligen fick Riikka höra av ett vittne i fallet att den misstänkte redan har förhörts.

– Det var kränkande att jag inte fick veta att motparten visste. Tänk om han kommit emot mig någonstans?

Våld i nära relationer är ett brottmål

Sexuellt våld och våld i nära relationer är vanliga brott på grund av vilka många söker sig till Brottsofferjourens tjänster.

Enligt Jaana Rossinen, regiondirektör för RIKU i Östra Finland, är våld i nära relationer särskilt chockerande för offret eftersom det är fråga om en nära person som offret har litat på.

– Våld i nära relationer är vanligtvis ett brottmål, inte något interaktionsproblem i parförhållandet som borde lösas inom familjen. Gärningsmannen ska även ta rättsligt ansvar för brottet, säger Rossinen.

Rossinen betonar att myndigheterna ska hålla fast vid det som avtalats. I Riikkas fall kändes det till exempel kränkande då myndigheterna inte meddelade henne om förhöret med den misstänkte fast de hade lovat henne.

Idag talas det alltmer om våld i nära relationer. Våldet identifieras allt bättre och det anmäls till myndigheterna. Det är dock ofta svårt för offren att söka hjälp själva. Därför är det olika professionellas uppgift att berätta om olika tjänster för offer åt sina klienter. Även RIKU hänvisar till andra tjänster som klienten kan ha nytta av.

Rossinen betonar hur viktigt det är att offret får hjälp så fort som möjligt efter brottet.

– Alla har rätt till ett tryggt liv utan våld.

Fem års väntan

Riikkas starkaste känsla av rättsprocessen var hur länge den räckte. Om hovrättens behandling hålls inom utsatt tidtabell så har det gått fem år från att brottsanmälan gjordes.

Riikka berättar att hon var beredd på en två, tre år lång behandlingstid men att processen drog ut till fem år kom som en överraskning.

– Dessutom gjorde jag inte brottsanmälan direkt så det är ganska länge sedan själva händelsen. Jag måste sedan [i hovrätten] komma ihåg exakta detaljer. Jag skulle vilja gå framåt och inte längre leva i de stunderna, säger Riikka.

Enligt Jaana Rossinen från RIKU stämmer det att behandlingstiderna för brott har blivit längre. Detta syns särskilt vid fall av sexuellt våld och våld i nära relationer.

– Allt fler av våra klienter beklagar sig över varför de gick in i rättsprocessen. Det här väcker ju nog frågan om hur behandlingstiderna inverkar på förtroendet för rättssystemet, säger Rossinen.

Rossinen tror att längden på behandlingstiden i Riikkas fall kan förlänga hennes återhämtning. Idealsituationen skulle vara att rättsprocessens framskridande och återhämtningen skulle gå hand i hand.

– Rättegången är i det skedet av rättsprocessen då offret börjar vara på den vinnande sidan i återhämtningen och därför är det tungt då processen drar ut på tiden och fördröjer offrets återhämtning. Vi vet ju hur lång tiden är för den som väntar på något.

Text: Antti Kylmänen