I vilka situationer i praktiken driver åklagaren skadestånd i rättegångar för dataintrång? Varför måste dock offret be åklagaren att driva skadestånd?
Om talan beträffande målsägandes, dvs. brottsoffrets, privaträttsliga anspråk föreskrivs i lagen om rättegång i brottmål (BRL) och enligt 3 kap. 1 § får talan beträffande ett privaträttsligt anspråk med anledning av det i åtalet avsedda brottet föras, dvs. i praktiken skadeståndsanspråk. Å andra sidan föreskrivs det i 3 kap. 3 § i BRL att domstolen kan förordna att ett privaträttsligt anspråk ska behandlas i en separat rättegång. Målsäganden har i varje fall rätt att föra det privaträttsliga anspråket som grundar sig på brottet till domstolen för behandling vare sig det behandlas i samband med brottmålet eller i en separat civilprocess.
Med avseende på målsägandes rättsskydd föreskrivs det dock att åklagaren under vissa särskilda förutsättningar har tjänsteplikt att föra talan beträffande det privaträttsliga anspråket för målsägandes del vid sidan av sitt åtal. I 3 kap. 9 § i BRL föreskrivs det att då åklagaren har väckt åtal för ett brott, är han eller hon på målsägandes begäran skyldig att i samband med åtalet även föra målsägandens talan beträffande dennes privaträttsliga anspråk mot svaranden på grund av brottet, om detta kan ske utan väsentlig olägenhet och anspråket inte är uppenbart ogrundat.
För att åklagaren ska åta sig att driva det privaträttsliga anspråket förutsätts det att målsägande framställer sin begäran som utreds redan under förundersökningen. Trots att åklagaren är skyldig att se till att de grundläggande uppgifterna om det privaträttsliga anspråket utreds under förundersökningen ska målsägande själv se till att leverera nödvändiga dokument (till exempel kvitton) till förundersökningen som stöd för sitt anspråk. Det är inte åklagarens skyldighet att på eget initiativ börja skaffa annan ytterligare utredning som stöd för det civilrättsliga anspråket. Det är alltså målsägande själv som ska överväga om hen vill framställa a) skadeståndsanspråk b) att åklagaren driver anspråken för hens del i en eventuell rättegång.
Trots att åklagaren i princip har tjänsteplikt att föra talan beträffande privaträttsligt anspråk vid sidan av sitt åtal kan hen neka till att föra talan beträffande anspråk om detta inte kan ske utan väsentligt olägenhet eller om anspråket är uppenbart ogrundat.
Om anspråket är uppenbart ogrundat innebär det vanligtvis att brottets fakta enligt lag inte ger rätt att yrka på skadestånd. Anspråket kan vara uppenbart ogrundat även om åklagaren anser att det är klart att anspråkets summa är orimlig och att domstolen inte ska godkänna det.
Det är fråga om väsentlig olägenhet då förandet av talan beträffande anspråket kräver orimliga resurser i jämförelse med åtalet. Att till exempel framställa kvitton i ett enkelt ärende utgör i princip inte väsentlig olägenhet men om förandet av talan beträffande skadeståndsanspråk förutsätter personbevisning och om skadan kvantitativt är svår att bedöma (till exempel skadestånd för lidande) är det fråga om väsentlig olägenhet.
I bedömningen kan man dessutom beakta hela helheten som behandlas. Om till exempel antalet målsäganden är exceptionellt stort (hundratals eller till och med tusentals målsäganden) befinner man sig i ett läge där förandet av talan beträffande allas privaträttsliga anspråk tillsammans kan utgöra väsentlig olägenhet för åtalet.
Om åklagaren på ovannämnda grunder beslutar att inte föra talan beträffande målsägandens privaträttsliga anspråk har målsäganden dock fortfarande rätt att föra sitt anspråk till domstolen för avgörande. Då ärendet anhängiggjorts vid tingsrätten frågar domstolen målsäganden om deras eventuella skadeståndsanspråk och vad de grundar sig på.
Tuomas Soosalu
Specialiståklagare
Södra Finlands åklagardistrikt
Pasi Vainio
Distriktsåklagare, biträdande chef
Västra Finlands åklagardistrikt
RIKUtema är Brottsofferjourens webbpublikation.